– Om man tror, som jag, att vårt inre är en stor värld, som vi har väldigt lite koll på, är det klart att vår förmåga att berätta om oss själva är väldigt begränsad. Men eftersom vi har den här underbara uppfinningen teater så kan vi sitta i salongen och tänka ’vad dumma de är! Vi vet ju precis vad som pågår’. En bra dramatisk text ger oss möjlighet att arbeta med våra inre erfarenheter.

– Han hade en tuff barndom, men blev en av världens roligaste artister. Han var en unge som de kunde slänga i väggen i ett nummer – föräldrarna var akrobater och det var så de levde. Det är en bra metafor: du får din familj och den är som den är. Alla överlever sina familjer.

– Leken och estetiken räddar liv. Jag är besatt av tanken att vi skulle kunna utplåna alla integrationsproblem om alla små barn hade tillgång till vuxna och till konst. Bristen på uppmuntran och på tillgång till en inre värld, är de största hoten. Traumatiserade barn som inte får leka, de blir sjuka.

– Jag påstår att det är sanningen vi vill ha som barn, att vi tål den. Barn klarar ruggiga berättelser om de vilar på något slags grund och ger ett hopp, säger Suzanne Osten och har väl på sätt och vis redan svarat på sin fråga. Men hon vill gå på djupet med den, ställa den till barnen som får berätta själva hur de upplever det som de får möta.

– När vi är vuxna har vi glömt hur det är att vara barn och det har en funktion. Vi har så mycket som vi måste klara av så vi kan inte släpa all denna barndomskänslighet med oss. Därför går vi in i nostalgi eller i direkt glömska. Några gör inte det, några håller det där såret öppet.