Som forum är landets ungdomsscener ofta överlägsna det internt rättrådiga mullret på landets kultursidor kring identitetspolitik eller, låt säga, stereotyper i barnkulturen. Just här finns den nyfikenhet, öppenhet och tolerans som många gånger fattas det offentliga samtalet. Här blir vi upplysta utan att bli uppläxade. Vid historielektionens slut ryms lika många uppsträckta frågande händer som utsträckta.

Pinsamma och svåra saker avhandlas i ”X”, men med en sådan intelligens och variation att föreställningen ändå blir en energikick. Arbabi skapar en fängslande rytm, där då och nu möts, där kollektiva scener växlar med monologer.

Det där vridandet och vändandet på maktbegreppet är signifikativt förX. Det självutnämnda goda kan ha ont i sig, om man nu kan använda förenklande generaliseringar om en uppsättning som gör allt för att komplicera. Xsliter av plåstren på svensk historia och visardjupa sår av rasism. Det gör ont, och det är meningen.

Men skrattet fastnar ofta i halsen eftersom de invektiv, idiotiska kommentarer, idéer om att det är fritt fram att röra vid ett svart krulligt hår i kön på ICA, hatspam i mailboxar, förföljelser av romer, attentat mot synagogor, övergrepp… pågår just nu och här. Ändå går jag styrkt från ”X”, endast insikt kan ge oss kraft att förändra oss själva och världen.