De tre skådespelarna bär punkiga svarta bröllopsklänningar hopsatta med säkerhetsnålar, vilket borde se patetiskt ut, men som i stället gör dem till knivskarpa krigare som slåss för rätten till ett eget språk. Och det är så vackert att man bara gapar.

När Athena Farrokhzads diktsamling ”Vitsvit” blir teater finns associationer till sagan om Snövit i en uppgörelse med modern, modersmjölken och modersmålet.

Arbabi hittar små sätt att gestalta kluvenheten. Gamla fästpunkter aktualiseras och förkastas, mormödrars husmorsråd, mammors läppstift, pappors krav ... Ett växelspel pågår mellan driften att stanna i det gamla och den självmedvetna viljan att bli sedd av och själv påverka i det nya landet, representerat av publiken som ibland tilltalas person till person (och blir klottrad på).

Det är så sällsynt att hela ens existens finns med i ett verk, antingen ser jag ett verk som en kvinna men måste åsidosätta att jag blir rasifierad, eller så ser jag ett verk där jag måste åsidosätta att jag är kvinna. I det här verket kan jag vara allt, opolitisk, politisk, sårad, stark, svag, falsk och ärlig.

I mellanrummet, med hjälp av skådespelarnas positioner, skanderande körtal och lättrörliga förflyttningar iscensätter Vitsvit vårt mellanförskap. Men den låser inte in oss i det utan erbjuder oss tvärtom utrymme att skapa vårt alldeles egna rum. Där det finns plats för oss att sörja och skratta tillsammans åt allt vad exil gör med oss, vad exil är för oss som lever och bär den med våra kroppar och våra minnen och sinnen.