Och alla dessa variationer i hur att vara människa smälter bara in och är inte alls ett självändamål - det ”handlar” inte alls om det. Det här är en teaterföreställning för alla från sju år och uppåt om att leva och dö. Helst inte som barn men mycket sannolikt som gammal. Det där som är för alla lika. 

Tuma är en sorts obstinat sorgesaga med tankar kring livets bräcklighet, men glädjen är långt mycket större!

Här samspelar Unga Klaras skådespelare med Mosaikteaterns, en verksamhet för personer med funktionsvariationer. Det ger en dynamisk mix i denna uppsättning som blandar dans, sång och talteater, med spelglädjen som drivkraft.

Som mest lyfter det med Mikael Karlssons nyskrivna musik. Finalsången om hoppet och kärleken till en älskad mormor lever kvar i huvudet på vägen ut mot det gråmulna Sergels torg.

Unga Klara vilar inte på lagrarna. Ständigt på spaning efter nya berättelser och projekt äger de förmågan att förvåna.

Det som på typiskt Unga Klara-vis kan te sig kaotiskt och spretigt formar ändå en struktur och en mening. Föreställningen, fylld med sång och rörelse, rymmer ett slags musikalens sentiment, där Mikael Karlssons musik och koreografen Sindri Runudde skapar moment av ett ordlöst gestaltande som berikar – icke blott ett illustrerande avbrott."

Värmande ”Mio min Mio” för 2020-talet.

Bara en sådan sak som att Roberto Gonzalez kastar Karons dystra mantel, säger upp sig och övergår i livets tjänst! De underbara scenerna där Tumas trasdocka fått gigantiska proportioner och slänger komiska repliker och gestik kring sig med Luthando Jamdas hjälp. Och så allt livsbejakande när Catrine Lundell anför ensemblen i streetdansande rytmer.

”Tuma” saknar varken värme eller modet att tala om sorg och död med de allra yngsta, en tradition som präglat Unga Klaras långa verksamhet.

Mycket är väldigt roligt i Gustav Deinoffs uppsättning, som popbandet med kusinerna ledda av den fabulösa Catrine Lundell, som inte alls vill åka till Hades utan hellre till Eskilstuna och spela. Men mycket är också väldigt allvarligt. För det handlar ju om döden på olika vis...

En kamp för att livet och döden ska tas på djupaste allvar och samtidigt gå att dansa till, eftersom det som gör allra mest ont också är en annan sida av det som är vackrast.