Backad av dansarna Stacey Aung, Nassim Meki och Björn Vårsjö går denna ’oäkting’ rakryggad och sårbar in i smärtan

en suverän och utelämnande föreställning som går rakt in i hjärtat

En ganska sorglig historia om en frånvarande far växer ut till något helt annat. Ett humanistiskt upprop, en kärleksfull uppmaning till världens barn att våga tro på sig själva, att gå sin egen väg.

Jag kände mig så älskad av den här pjäsen.

Boka biljett den som kan, för de kommer gå åt snabbt.

Som publik känner man sig omhändertagen, underhållen och bortskämd. Bortskämd, eftersom man helt utan oro kan luta sig tillbaka och bara översköljas av denna unika, tajta och underbara föreställning, där även musikvalet bländar.

Det är smärtsamt, uppriktigt, knäppt och säreget.

Trots sin luftighet, bär den hela detta märkligt milda manifest som anspråkslöst hyllar livet vi alla har rätt att leva.

Det hela utmynnar i en ljuvligt färgsprakande ritual där skammen dansas bort

Det är både vackert och hoppingivande.

Jag avundas alla som fortfarande har möjlighet att se denna sällsamma föreställning för första gången!

Publiken bjuds in till att vara vittnen, och Vnuk visar åter sin unika förmåga att omfamna alla närvarande, inte minst tonåringarna

Som alltid lyckas Vnuk ur det djupt personliga, med barnets perspektiv, skapa en allmängiltig upplevelse.

Scenerna går lika sömlöst över i varandra som fondens brokiga lapptäcke

Avslutningen är magnifik när dansarna dekorerar och klär varandra till sagolika drottningar, härskare, mytbärare i Helle Carlssons fantasifulla kostymer.

Scenen ramas in av Jenny Kronbergs lapptäckesinspirerade vepor, och i de blanka scenpodiernas sidor speglas publiken — symboliskt inkluderande.