Unga Klaras ledning, bestående av Farnaz Arbabi, Gustav Deinoff och Stefan Hansen svarar idag (2020-04-14) på scenkonstkritikerns Kristina Lindquists opinionstext där Lindquist anser att de strömmade föreställningarna inte kommer i närheten av upplevelsen i en teatersalong och uttrycker samtidigt oro över att den digitala scenkonsten kan komma att ta över efter pandemin eftersom den, till vissa politikers förtjusning, är ett billigare alternativ.

 - Kulturpolitiken får betrakta situationen som att två kärlekspartners – scenkonsten och publiken - tillfälligt tvingats isär och nu skickar digitala kärleksbrev till varandra, skriver Farnaz Arbabi, Gustav Deinoff och Stefan Hansen i sin replik, där de också skriver om teaterns längtan efter publiken och gemensamma upplevelser, och att de digitala scener som nu uppstår är ett stöd under pandemin - inte en ersättning.

"På en skola i Skellefteå sker något ovanligt. I klassrummet står eleverna på sina skolbänkar. De är en del av en berättelse, gestaltad av en ensemble. Publiken bejakar den teatrala överenskommelsen och reagerar med fnitter och kommentarer. Det är bara det att skådespelarna inte är i samma rum och verket är förinspelat. Är detta teater på distans?

Kristina Lindqvist (DN 6/4-2020) skriver om den digitala teatern som en tillfällig vän när teaterhusen stängts ned på grund av pandemin, och varnar samtidigt för att kulturpolitiken av ekonomiska skäl kan vilja ersätta det fysiska publikmötet med strömmade föreställningar. (Läs texten här.)

Varje teater som tvingats ställa in en föreställning känner igen sorgen över att inte få möta publiken. För oss som valt ett yrke där vi förmedlar berättelser och livsöden direkt till andra människor är det extra smärtsamt när mötet uteblir. Beslutet att ställa in föreställningar sitter långt inne: kan någon skådespelare hoppa in, kan vi ersätta med en annan föreställning, kan teaterchefen sitta på scenkanten och läsa rollen? Den här våren har teatrar världen över behövt ställa in hela säsonger. Inifrån de tomma teaterhusens ödslighet ekar den för teatern helt existentiella frågan: vilka är vi utan publiken?

Att gå på teater är en alldeles unik och levande upplevelse, till stor del beroende på publiken. Tidigare i år kom en studie som visade att människor som tillsammans ser en föreställning synkroniserar sina hjärtslag och ju mer i takt hjärtana slår, desto mer liknar publikens emotionella reaktioner varandras. Häri finns en gemenskap som så många av oss längtar efter just nu.

Nu, när denna upplevelse inte är möjlig, söker teatrarna efter sätt att nå publiken. Sedan två veckor tillbaka har Unga Klara lanserat en digital scen med nio föreställningar fritt att strömma. Teatern vrålar: vi måste vara i kontakt med publiken! En ljuspunkt i mörkret är att publiken vrålar tillbaka. Det har visat sig att suget efter teatern är massivt - över 5000 visningar har registrerats på bara vår digitala tjänst! Vi får kommentarer och glada tillrop och mejl med önskningar om nya föreställningar. För oss finns det ingen ekonomisk vinst i detta, och långt ifrån alla teatrar har möjlighet att göra högkvalitativa upptagningar av scenkonst. Ofta blir ljudkvaliteten bristfällig och kameravinklarna kan omöjligt fånga livepublikens perspektiv. Men det är en möjlighet till kontakt.

Kulturpolitiken får betrakta situationen som att två kärlekspartners – scenkonsten och publiken - tillfälligt tvingats isär och nu skickar digitala kärleksbrev till varandra. Nej, det är inte lika roligt som att träffas IRL, men relationen kan leva ett tag till. När längtan och lust finns – från såväl aktörer som publik – kan vi till och med hamna stående på skolbänkar!"

Stefan Hansen, VD Unga Klara
Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare Unga Klara
Gustav Deinoff, konstnärliga ledare Unga Klara

Läs studien här.

Läs debattartikeln i DN här.

 Bilden: Unga Klaras vd Stefan Hansen och teaterns konstnärliga ledare Gustav Deinoff och Farnaz Arbabi. Foto: Märta Thisner.