Vad handlar Buster Keaton på månen om?

Buster Keaton på månen är ett familjedrama som bygger dels på Buster Keatons egen barndom; han var en liten akrobat från treårsåldern i sin mammas och pappas familjeshow, som vi kallar “Trouble”, Familje-Trouble. 

Det är den yttre ramen, att de har haft en familjeshow, och nu har de inte det längre. Nu ska pappa skaffa sig ett jobb, mamma är hemmafru och Buster och hans lillebror, Harpo, är de vi följer. Å ena sidan är det en fars, där man ser slapstick och fysisk teater och mycket koreografi. Det är väldigt roligt, men samtidigt är det en historia om en stökig familj, som vi ser från barnens perspektiv. Jag skulle säga att den är väldigt hemsk, och väldigt hemskt rolig, och det har varit avsikten. 

Berätta gärna mer om pjäsens teman?

En sak som jag tycker är väldigt bra med den här pjäsen är att den behandlar alkohol som en sjukdom. Och syskonen Keaton säger ju “nu har pappa börjat dricka igen”, det konstateras ganska odramatiskt. De har lärt sig känna igen det. Jag applåderar sådan dramatik. Alkohol är dock inte huvudämnet för vår pjäs, utan det är syskonkärlek. Men alkohol är något som ofta bestämmer hur humöret går upp och ner i familjen. 

Det är en jättefin text måste jag ju understryka. Jag har inte skrivit den, jag önskar att jag hade ett sådant underbart språk som Gunilla Linn Persson. Hon är en så fin författare, och hon har ett så mustigt och roligt språk.

Hur känns det att sätta upp föreställningen nu igen, till skillnad från urpremiären 2021?

Förra gången var det ju så konstigt, då satt jag i ett plasttält och skådespelarna hade munskydd, och alla var rädda för att jag skulle bli sjuk med covid eftersom jag är i riskgrupp. Men nu tycker jag att det är underbart och roligt. Vi är ganska många som repeterar nu också; Vi har två Buster, två pappor och en ny mamma. Samma skådespelare som var med sist mixas med ett gäng nya, så vi har blivit en riktigt stor Buster-familj och vi har väldigt, väldigt kul nu. Sen har vi ju Rickard Hasslinger som är koreograf som är slagsmåls-instruktör och duktig på slapstick som hjälper till. Nu vässar vi detaljerna, det blir ännu bättre nu. 

Vad har du för medskick till de föräldrar som tycker att föreställningens teman om alkoholism och våld mot barn är för svåra att prata om?

Helan och Halvan, Buster Keaton och Chaplin - det är ju fruktansvärt råa historier, och då har vi ändå skrattat. Så jag tror att det är någonting med teaterns fysiska lätthet, att skapa kontakt. Och vi busar ju och skojar med publiken. Och de svarar emot minsann! Vi hade en stor grupp åttaåringar här, och den typen av publik är inte så lättskrämda av sig utan de är väldigt förtjusta. De pratar, skrattar och de reagerar när de tycker att någonting är orättvist. 

Att göra teater för barn om ämnen som vuxna inte riktigt vågar prata om, hur är det?

Jag har en favoritreplik jag gärna hör, vilken är “Jag fattade aldrig att det här var en barnteater”. Barn tänker aldrig att det är en barnpjäs de ser. Vi vuxna sitter ju inte heller och tänker att det är en “vuxenpjäs” vi ser. Bort med allt det där! Det ska vara lika fängslande och intressant och medryckande. Vi ska tänka “vad gör det här med mig? Blir jag glad, upprörd, ledsen?” Det är det som är det viktiga. Det finns klischéer med barnteater, att det är någonting man vill lära barnen, och att man vill berätta “hur det är i verkligheten”. 

Är det mer kontroversiellt idag att ta upp svåra, relaterbara ämnen inom barn- och ungdomsteater än det var förut?

Ja, herregud. 

Alltså, det här är en slags vuxenförträngning. Vi har glömt våra känslor från när vi var barn, och vi har ju gjort så för att vi ska bli vuxna. Vi lever inte kvar i vår barndom. Vi minns vår barndom på lite olika sätt; en del mer nostalgiskt och en del kanske mer fruktansvärt.

Men nästan alla vuxna tror att barn inte fattar, eller att det är förskräckligt farligt. De har massa föreställningar om barn för de har inte gjort den där researchen som vi gör. Vi testar ju hela tiden, vi har ju provpublik och håller på med barnen och vi intresserar oss för deras nuvarande läge. Det är ju så att barn nuförtiden inte lever på samma sätt som när jag växte upp så vi måste alltid uppdatera oss. 

Det handlar väldigt mycket om att föräldrarna vill skydda sina ungar och det är ju inget fult. Men det blir väldigt krångligt när vi märker att barnen som tittar med sina lärare får ut jättemycket av föreställningen, till skillnad från om de skulle vara här med sina föräldrar då de kanske skulle tänka mer på föräldrarnas chockreaktion, titta mer på föräldern än pjäsen. 

Vi gjorde ju baby-drama för sexmånadersbebisar och den gjorde vi för barnen. Vi instruerade då föräldrarna att de inte fick fotografera sina barn medan de tittar. Vi gav dem massa instruktioner; att inte snacka eller skratta högt, inte sitta och peka på vad barnen skulle titta på, utan låta dem vara. Och det här var ju en revolution för en del föräldrar, de brukade aldrig gå på teater och blev väldigt förvånade av att bebisen på sex månader satt och tittade, precis som en uppmärksam vuxen. De var väldigt stolta efteråt. Och vi övertygade oss så småningom också att barnen kunde se 1,5 timme teater och inte bara tio minuter som vi startade med. 

Vilken resa! 

Har du någonting du vill hälsa till publiken?

Det är en enastående show! Jag har så många medarbetare och eftersom jag är arbetsledare för massa genier så kan jag säga, utan att jag behöver framhäva mig själv, att det är en enastående show. 

Buster Keaton på månen har nypremiär den 17 februari. Av Gunilla Linn Persson. I regi av Suzanne Osten.

Läs mer och boka biljetter här