Norrköping befinner sig i vad polisen beskriver som en ”oacceptabel våldsspiral”. Tidigare i april miste en tonårspojke livet. Denna tragiska händelse är tyvärr inte ensam i sitt slag. Många av dem som idag utsätts för det dödliga våldet i Sverige och världen är barn. Många av förövarna är också barn.

I oroliga tider växer behovet av kultur. Enligt en ny Novusundersökning anser 72 % av svenskarna att teater, konserter, opera och dansföreställningar är viktigt. Särskilt intressant är det att en majoritet av de svarande också menar att scenkonsten blivit ännu viktigare nu, på grund av allt fokus på våld, krig och oro.

Självklart kan kulturlivet inte lösa alla samhällsproblem, men uppenbart är ändå att många tror att det kan hjälpa och lindra. 

Vad kan då barnteater ha för betydelse i ett samhälle där fler och fler barn dödar andra barn? Låt oss svara med en bild ur kulturlivets verklighet. En tioårig pojke i en publik som i ett svar på repliken ”min morfar har varit med i ett krig” glatt utropar: ”min morfar har också varit med i ett krig!”.

Att gå på teater handlar inte bara om att se. Det handlar, också, om att bli sedd. Ibland i en verklighet, ibland i en fantasi. För så beskaffade är ju ett lands unga medborgare att de också är fulla av ibland hemliga och känsliga tankar, drömmar och fantasier.

Barn är intensivt intresserade av att förstå sin värld. När lekforskare ska beskriva teman som ofta återkommer i barns lek landar de i stora och svåra frågor: godhet och ondska, liv och död, makt och maktlöshet. Den som tittat på när förskolebarn leker kan upptäcka att de dör flera gånger varje dag. Barn leker redan med varandra om de stora frågorna. 

När vi vuxna leker teater för barn finns därför en särskild kontakt där barnet får möta en vuxen som gestaltar en människas liv och verklighet. En ung människa sa en gång till oss efter en teaterföreställning: "För första gången berättar någon för mig om min värld så att jag förstår den."

Känslan av utanförskap kan vara destruktiv. Att upptäcka att världen är större och vackrare än man trott, eller att man inte är ensam med sina tankar, drömmar och erfarenheter kan på samma sätt rädda liv. När vi som håller på med teater säger att vi vill ge publiken utopiska ögonblick så handlar det om stunder där världen vidgar sig, blir på en gång åskådlig och ogripbar.

 Hur märks då detta hos den unga publiken? Låt oss berätta om några av de otaliga publikmöten som ägt rum hos oss på Unga Klara:
Pojken som under en föreställning blev så uppfylld av det som hände på scenen att han stod upp under nästan hela föreställningen.

Barnet, som lärarna varnat för kommer att gå mitt under föreställningen, som i stället var i mitten av alla lekar.

Flickan, som när vi lämnar klassrummet ropar: "När kommer ni tillbaka?" 

Killen som på påståendet "Du kan vara vad du vill" svarar "Är det sant?".

En tonåring, som på en lillgammal, lite byråkratisk svenska skriver i en utvärdering till oss: "Det berörde mig, vågar jag för en gångs skull erkänna."

Barnet som på frågan "Vem är du?" lite osäkert svarar "Jag vet inte" och då får tillbaka skådespelarens reflektion; "Jag vet inte heller vem jag är."

När barn föds in i en värld med utanförskap, orättvisor och gängvåld har vuxenvärlden ett ansvar att öppna dörrar. Många barn från socioekonomiskt utsatta områden kommer möta vuxna som säger att deras drömmar inte är möjliga. Många barn kommer att möta rasism, sexism och funkofobi; vissa vuxna kommer att tala om för dem att de inte kan. Vi vet att det inte är sant.

Scenkonstnärer kan fylla rollen som alternativa vuxna. En huvudroll som vill ge barnen kraft och få dem att tro på sig själva. I oroliga tider blir scenkonsten ännu viktigare, visar Novus undersökning. Då behöver vi ännu mer ett faktiskt möte mellan barn och vuxna om de stora frågorna i livet.

Stefan Hansen, vd Unga Klara

Ulrica Schenström, ordförande Unga Klaras Vänner

Erik Uddenberg, dramaturg Unga Klara och författare till ”Utopiska ögonblick”