I huv’et på Unga Klara - Krönika VII

av Ann-Sofie Bárány

Lyssna på krönikan här.

Premiärnerver och barndomens skogar

Buster Keaton på månen hade sin officiella, "riktiga" premiär 20 augusti och i samband med det passade jag på att ta pulsen på Suzanne Osten (regi), Gunilla Linn Persson (dramatiker) och Erik Uddenberg (dramaturg). I dagens krönika vill jag rikta fokus på pjäsen, som i det här fallet har självbiografiska kvaliteter – eller hur är det med den saken…?

Det vanligaste arbetssättet för Suzanne, är att dramatikern på något sätt deltar i repetitionsprocessen och ser hur föreställningen växer fram. Så har inte skett i det här fallet. Jag frågar därför Suzanne hur det kändes att Gunilla först vid premiären såg föreställningen.

–  Jag tog lite sats inför att Gunilla skulle göra mig osäker, men det gjorde hon inte! Hon var proffs. Det är en stor omställning att se något man själv skrivit, och jag sa till skådespelarna att ni inte får bli förskräckta om ni inte får någon respons från dramatikern. Jag tror att hon, i och med att hon inte sett något under repetitionerna, kommer att bli bombad av väldigt osorterade intryck och kanske inte kommer ihåg att tacka er.

Dramatikern har gjort sin föreställning som hon ser klart framför sig och vi har, på varje vis, rebelliskt gjort vårt eget och tolkat och grejat. Även om Gunilla och jag haft kontakt och jag sagt saker, så kan hon inte föreställa sig hur det ser ut i vår tappning.

Jag frågar vidare om Suzannes premiärnerver?

– Jag är nervös naturligtvis. Och orolig för att skådespelarna ska känna sig dumma. De är mycket känsliga. Men jag tycker att jag gjort mitt bästa för att förstå Gunillas text så jag känner mig ganska säker på det och jag var ganska säker på att Gunilla skulle känna sig förvirrad men det var hon inte. Jag hade fel. Hon var cool och sa bra saker. Allt det här var en fantasi om hur det skulle kunna bli. När jag själv skrivit saker och sedan åkt och sett dem sättas upp och tyckt det var dåligt, så vet jag inte vad jag ska säga till ensemblen. Man blir inte glad utan man känner sig dum och löjlig som skrivit en så dålig pjäs.

Gunilla Linn Persson har många strängar på sin lyra och är framgångsrik som författare av såväl romaner, som drama för television och för teater. Hon säger:

– Jag är mångsidig och rör mig sömlöst mellan genrer. Det tillför något till allt jag gör. 

Om Buster Keaton på månen konstaterar Gunilla att föreställningen har en tonvikt på det fysiska och emotionella men att hon själv ser sin berättelse som lyrisk och humoristisk. Hon skriver: 

– Alla gör sin tolkning, det är jag van vid och beredd på. Jag tycker att jag skriver ett partitur för regissören att göra musik av. Jag tyckte om musiken, bildligt talat.

– Hur är premiären för en dramaturg? frågar jag Erik Uddenberg. – Tänker du på dramatikern?

Erik svarar att han naturligtvis undrar hur dramatikern ska ta emot och tolka föreställningen, men säger också att han under repetitionerna helt fokuserar på hur texten ska gestaltas. 

– Texten i sig är ett rum och dess gestaltning ett annat, kan man säga.  Så vid premiären blir det… Ja, just det: dramatikern! (Vi skrattar) 

Erik och jag känner varandra sedan min debut som dramatiker 2006 med pjäsen Babydrama för vilken han även då var dramaturg. Vi enas om att vid premiärer får dramatiker, nästan ofelbart, frågan:

 – Blev det som du tänkt dig? 

Båda svarar vi alltid blankt nej. Och varför skulle en text och en föreställning bli samma sak? Dramatik ska lämna öppet för andra att gestalta och tolka texten. Vill man inte det ska man inte skriva dramatik, säger Erik. Min egen erfarenhet är att har jag inte varit med under repetitioner eller sett provföreställningar, har jag inga begrepp om hur det ¨ska¨ vara.

Vi talar också om att skådespelare inte sällan frågar med ett eget och mycket ärligt intresse hur man som dramatiker upplevt deras gestaltning. 

– Skådespelare har i sitt rollarbete tagit in något inom sig via texten som man kan likna vid en del av dramatikern, säger jag. 

Erik instämmer.

– Skådespelare försöker på stort allvar förstå meningen med texten. De brottas med frågor som ”Vad menar dramatikern”, ”Vad finns under och i texten”, och ”Vem är rollen jag gestaltar”? 

Jag själv har ofta känt att skådespelare gärna vill ha dramatikerns gensvar på sitt rollarbete, allra helst kanske höra att dramatikern tycker att rollen blivit både förstådd och berikad.  Man har delat på en gemensam text som blivit till något nytt, kan man säga. För en dramatiker är detta mycket glädjande och känns berörande och vackert.

Buster Keaton på månen föddes ur en långvarig brevväxling mellan Gunilla Linn Persson och Suzanne i vilken de följt varandras liv, även bakåt i tiden. I något skede när Gunilla kopplade sin egen barndom till Buster Keatons högg Suzanne, snabb som en kobra, och bad om den pjäsen. Därför frågar jag Suzanne om hon betraktar pjäsen som en självbiografisk text?

– Nej! Det är en historia om Buster Keaton och hans mamma och pappa och lillebror, och det finns historiska paralleller till Gunillas liv. Och jag tycker det handlar om min barndom och alla tycker att det handlar om deras. Häromdagen var det en liten kille som sa till sin farmor: Det är precis som hemma, varpå hon blev väldigt chockerad. Han hade gjort en helt egen tolkning.  

– Men sett ur dramatikerns perspektiv, frågar jag, men Suzanne skakar energiskt på huvudet.

– Nu ser du väldigt bestämd ut, säger jag och frågar vidare om det är regissörens ställningstagande att inte syssla med det självbiografiska. Då får jag medhåll. Suzanne klargör att hennes utgångspunkt har att göra med form; att hon genom Buster Keatons familj som perspektivgivande fann hur texten skulle gestaltas.   

– Jag hittade sagan, gestalten, slapstickkomikern och tragedin var född, säger Suzanne.

– Istället för realism, konstaterar jag mer än frågar. 

– Ja, det kunde jag inte se framför mig. Jag har alltid haft en fling på Buster Keaton men det visste inte Gunilla.

– Och du som författare och dramatiker, tycker du att du skrivit självbiografiskt? Till exempel Flickan, Mamman och soporna.

– Nej, jag tycker att det är en saga. Fiktion. Det är vansinnigt viktigt för mig att jag hittar den där historien som inte är Suzanne Osten och hennes mor. Det har jag däremot talat om i tidningar, så jag får skylla mig själv.

– Ja, det låter så, svarar jag och vi skrattar.

Som ni märker envisas jag med temat självbiografi och jag vrider om frågan:

– Vilken betydelse tycker du den egna biografin har för författandet.

– Allt! Så det är en paradox här. (Vi skrattar) Men det går inte att skriva den egna biografin. Jag måste hitta en form för att kunna berätta.

– Varför? Utveckla!

Suzanne talar här om det levda livets komplexitet vilket blir något ohanterligt och överväldigande om det skall vara detsamma som själva berättelsen. Och hon tycker att all självbiografi är en fiktion.

– Det är bra om läsaren, åskådaren går på det i sin upplevelse, men det är påhittat. Det är arrangerat.

Dagen för samtalet verkar vara min envisa dag, så jag frågar Suzanne om det inte finns grader i hur pass självbiografisk en text är. Det håller Suzanne med om och säger vidare:

– Man bör ha utgångspunkt i sitt eget liv och sina egna iakttagelser, så i den meningen är varje skapande människa självbiografiker. Jag tror att man ska hålla isär att läsaren, publiken måste tro på det och för det krävs olika konstnärliga medel.  Vi som gör det måste inse att vi åstadkommer det, vi arrangerar, vi utelämnar, formar, mer eller mindre. Verkan är det vi letar efter. Formen, bildskapandet, genren är så otroligt viktiga element som slår sönder kategorin ¨Självbiografi¨. Så vad jag som regissör gör är att ta något som är djupt personligt för en människa och översätter det till något eget djupt personligt. Det är magi – eller snarare –  kan bli.

I samtalet med Erik Uddenberg talar vi om relationen mellan självbiografi och textmässig gestaltning. Under skrivprocessen som Erik som dramaturg följer och stöttar, kan det självbiografiska diskuteras men strävan i pjäsförfattandet är att skapa en egen värld, något fristående. Författaren vet mycket om sitt material men Erik menar att fakta hämmar berättandet.

– Man måste få tillåta sig att associera, tänka och skapa fritt ett universum, ett uttryck, en språklig värld, en berättelse. Då vore det hämmande att behöva tänka: Hur var det nu egentligen? 

Erik talar med emfas om dramaturgens uppgift att befria författandet; att hjälpa dramatikern att skapa distans till sitt material, tillåta sig att associera, tänka och skapa fritt, söka sin egen röst och sin språkliga värld. Ur egen erfarenhet som dramatiker säger Erik:

– Jag tycker också att det kan vara befriande i sig att skriva en roll om någon man har ett komplicerat förhållande till. Skapar du en roll så måste du kunna gå in och ut ur den, vrida och vända på den. 

Jag frågar Erik vidare, om han tycker att det är svårare att arbeta som dramaturg gentemot en uttalat självbiografisk kommande pjäs. Han svarar att det behövs att annat närmande och att det kan krävas att uppmuntra mod och att gå in i gestaltning. Ofta dyker det upp tankar hos dramatikern kring vad de beskrivna rollerna kan tänkas tycka och känna om texten och hur de gestaltas. Men vi delar båda erfarenheten att åskådaren är anarkistisk i sin tolkning, liksom Suzanne ovan, och att någon som dramatikern faktiskt avsett att beskriva kan stå helt blank inför det med en replik som: – Det var en konstig familj. 

Liksom dess motsats, det vill säga att någon närstående som dramatikern inte alls haft i sinnet under skrivandet, glatt kan uttrycka hur roligt det var att vara med i pjäsen. Konsten är fri. Samtidigt kan ingen författande person ha koll på vad innehållet i sitt skrivande är, vill jag påstå. Inte till fullo. Och vi ska det inte heller. Erik talar om pjäsarbete som ett sätt att komma i kontakt med delar av oss själva vi annars inte skildrar, visar eller lever. Men de finns inom oss. Låt mig, i samband med detta djupperspektiv på författande, låta Gunilla Linn Persson komma till tals: 

– I början av ens karriär som författare och dramatiker arbetar man med material som liksom av sig själv har flutit upp till ytan. En boj som har lossnat eller en gammal frälsarkrans. Efter 49 konstnärliga verk närmar jag mig kärnan av mitt liv, de verkligt brännande smärtpunkterna men också skrattet. Man får dyka efter det. Jag dyker och finner på havets botten en liten svart hatt. Jag tänker alltid att min egen historia är en fotografisk bild, ett negativ, som läggs samman med ett annat negativ, här Buster Keaton, och resultatet blir ett tredje framkallat material. Det är spännande, tycker jag.

Om föreställningen säger Gunilla:

– Det är ett minne av min barndomsfamilj och det här var en fin tid i vår familj. Det säger jag utan ironi. Andra kan tvivla. Buster Keaton är en lekformel för mig. 
¨Minnet är färdiga drömmar¨, skriver Harry Martinson.

Barndomens skog

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.

Med de raderna sätter jag punkt för den här serien krönikor kring Buster Keaton på månen, av Gunilla Linn Persson, i regi av Suzanne Osten och med en ensemble och ett kollektiv medarbetare jag bara finner ett uttryck för: Dream Team.

Ann-Sofie Bárány, Stockholm, 8 oktober 2021

---

Bilderna:
Teckning "I hu´vet på Unga Klara" av Suzanne Osten.
Samtliga bilder är tagna av fotograf Sara P Borgström.

Läs KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här.

Läs KRÖNIKA ll av Ann-Sofie Bárány här.

Läs krönika lll av Ann-Sofie Bárány här.

Läs krönika IV av Ann-Sofie Bárány här.

Läs krönika V av Ann-Sofie Bárány här.

Läs krönika VI av Ann-Sofie Bárány här.

BUSTER KEATON PÅ MÅNEN:

Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari, Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.

Av Gunilla Linn Persson Regi Suzanne Osten Dramaturg Erik Uddenberg Scenografi Rikke Juellund och Annika Tosti Kostymdesign Annika Tosti Maskdesign Linda Gonçalves Musik Maria Johansson Josephsson Ljusdesign Torkel Blomkvist Koreografi Rickard Hasslinger Ljuddesign Robin af Ekenstam Regiassistent Josefin Wulff Attributmakare Sofia Andersson Grafisk design Studio Parasto Backman Processforskare Ann-Sofie Bárány Repetitionsobservatör Rasmus Lindgren (Backa Teater) Förlag Teater & Musik

Buster Keaton på månen hade urpremiär 20 augusti 2021 på Unga Klara.

Läs mer och boka biljett här.