I huv’et på Unga Klara - Krönika V

av Ann-Sofie Bárány

Lyssna på krönikan här.

Föreställningens estetik

– Scenografin och allt estetiskt vi använder oss av betyder jättemycket för mig. Jag hade nog blivit scenograf om jag inte blivit regissör.

Suzanne Osten, regissör. (Se film "Suzanne Osten om scenografi" nedan.)

– Det finns inte ett sätt att arbeta på scenografiskt som är mitt. Teater är något kollektivt. Jag kan inte jobba på med mitt sätt, jag jobbar ju med andra! Alla föreställningar innebär alltid nya kombinationer, nya konstellationer – allt behöver skapas nytt. 

Annika Tosti, scenograf och kostymdesigner.

Hur ofta funderar du som teaterpublik på de estetiska kvaliteter du varseblir under en föreställning? Jag syftar på scenrum, ljussättning, kostymer, möbler, prylar rollerna gör något med, peruker, sminkningar/masker – listan är lång men jag tror ni förstår? Jag hör ofta publikreaktioner som gäller något eller några av de konkreta byggstenar som skapar en helhet. Eller som scenografen Annika Tosti berättar om sina barndomsminnen av teater vilka hon känner har styrt henne dit hon är idag:

– Som barn minns jag inte en specifik föreställning utan jag blev väldigt intresserad av känslan av att vara omfamnad som fanns på teatern. Senare, på högstadiet, fäste jag mig vid en föreställning där scenografin var mycket enkel men användes så kreativt. Det var en träställning som skulle vara ett slott. Den bestod enbart av pinnar, stolpar, tyger, och allt förändrades med ljuset och små förskjutningar. Det var de enda elementen: ett stolpskelett och tyger som byggde upp ett slott i förvandling. Jag minns bara det och inte alls pjäsen eller berättelsen. (Vi skrattar.) Jag förstod att teater byggs i många lager och är inte bara berättelsen gestaltad av skådespelarna, utan också till exempel scenografi.

Annika är utbildad scenograf och kostymdesigner vid Stockholms Dramatiska Högskola och examinerades därifrån 2017.

Hon berättar att vägen dit aldrig varit självklar men att hon idag är tacksam över sina tidigare djupdykningar i teckning och måleri och även materiallära vid Konstfack. Likaså betonar hon värdet av att ha arbetat med och lärt av människor som tänker och är på olika sätt därför att man jobbar och ser saker på skilda sätt inom olika yrken och genrer. Jag förstår efter en stunds samtal att jag talar med en person med en genomtänkt yrkesidentitet och med ett väl förankrat konstnärligt arbets- och tänkesätt. Återkommande är orden ¨inkluderande samtal¨, ¨kollektiv process¨, ¨låta tankar marinera¨. På min fråga om vad Annika använder sig av hos sig själv i arbetet, se film "Annika Tosti_Scenograf och kostymör" längre ned.

Suzanne beskriver att hon har starka idéer kring de flesta element en föreställning byggs av. Formandet av scenrummet kallar Suzanne den allra första regiuppgiften; varifrån kommer du, i vilket rum befinner du dig, var går du ut och var kommer du in? Och i den aktuella föreställningen, Buster Keaton på månen, fattades tidigt ett beslut att familjens hem är en husbil; ett val som därefter bestämmer dramaturgin i berättelsen och platserna där ensemblen ska framträda.

– Jag vill bestämma scenrummet väldigt tidigt i arbetsprocessen. Jag måste känna igen rummet utifrån hur jag läser texten, och tillsammans med mitt konstnärliga team samtalar, famlar och provar vi. Pjäsen är en familjecirkus; ett ambulerande hem i vilket man kastar in allt man har och kör vidare. Allt av dem och deras liv finns i deras hem på hjul, och de rör sig ute på vägarna mot allt större katastrofer. Valet av hem har att göra med min tolkning av berättelsen; det skulle ju egentligen skulle kunna se ut hur som helst. För familjen Keaton blev det en cirkusvagn. 

Ryggraden i samarbetet mellan Suzanne och Annika är samtal, det framgår tydligt när jag talar med dem. Men den här processen är inte lik andra då Annika fick överta en annan scenografs (Rikke Juellund) grundidé. Rikke, som är bosatt i Danmark, kunde inte fortsätta arbetet på grund av de reserestriktioner som tidigare rådde. Övergången och övertagandet från Rikke till Annika tycks inte ha inneburit några svårigheter för någon, men Annika säger att det har varit speciellt att hoppa rakt in i repetitionsprocessen utan någon egentlig förberedelsetid. Och från den startpositionen skulle hon raskt samla och lösa ett stort antal frågor. – Det har varit alla bollar i luften samtidigt; allt har skett parallellt med allt, säger Annika, vilket jag som processens bisittare aldrig har märkt varit störande eller stressande för Annika, som är coolheten personifierad. Suzanne säger flera gånger till mig under arbetets gång, att Annikas trogna närvaro under repetitionerna är det arbetssätt Suzanne tycker är ett ideal.

 – För många år sedan lät jag en ypperligt bra scenograf bygga något till mig som kom in väldigt sent, en vecka innan premiär. Det var en väldigt intressant maskin, men jag kunde inte öppna den därför jag förstod den inte, vi hade inte haft någon gemensam process. Så vi kunde inte använda hans otroliga, finurliga uppfinningspaket därför jag inte var med på tåget. Alltså lärde jag mig väldigt tidigt att processa rummet så jag får grepp om det så jag kan instruera ensemblen i det och vad det kommer att kräva av dem.

Låt mig nu gå tillbaka i tiden till mitten av februari. Då gjorde familjen Keatons husvagn entré in i det scenrum där ensemblen och Suzanne repeterade (se film "Husbilen rullas in" längre ned). Stunden kändes laddad med positiv energi och förväntan. Alla inblandade var samlade. Unga Klaras sceniska personal är alltid integrerad i repetitionsprocesserna men den här gången hade pandemin lagt hinder i vägen för större samlingar. Men nu skulle så att säga husvagnsägget kläckas, och då var alla på plats. Jag blev tagen av att se och känna skådespelarnas både nyfikna och initialt trevande närmande till ¨sin¨ husbil. I, på, under, framför, ut ur, in i den ska de gå, flyga, klättra, hoppa, rulla under en föreställning proppfull av fysiska utmaningar. De behöver lära känna varje egenskap hos husbilen för att, i samspel med den, levandegöra sina roller, berättelsen och sina relationer. Och det är en utmaning som heter duga!

Jag tror att ni håller med mig om att man ytterligt sällan ser en skådespelare snubbla ofrivilligt eller oavsiktligt tappa något? I tidigare krönikor har jag velat beskriva hur kolossalt krävande skådespeleri är vad gäller simultankapacitet, och Suzanne Ostens regier är kända för sin höga halt av fysiskt skådespeleri. Men vid sidan av ensemblens faktiska frågor och prövningar av hur vagnen var att stå på, hoppa ut ur och så vidare, såg jag en känslighet i hur de närmade sig ¨sin¨ vagn. Därför kallar jag stunden för att husvagnsägget kläcktes. Jag såg hur mjuka händer trevade sig fram, hur man tittade från olika avstånd och vinklar, hur man prövade en fot här och en fot där. Jag blev berörd. Efter en stund tyckte jag att atmosfären i rummet ändrade sig till glädje som växte sig allt starkare och då kom leken igång (se film "Husbilen får fart" längre ned).

Ljussättningen av en föreställning säger Suzanne att hon tycker är en sorts estetisk dramaturgi. Ljusdesigner Torkel Blomqvist och Suzanne har efter ett mycket långvarigt samarbete och har idag en dialog som Suzanne beskriver som närmast intuitiv. Under repetitionsprocessen kom de överens om att föreställningens alla showinslag, förhöjningar och övernaturligheter går i färg, medan vardagen går i grått. Ljusdesignern har även en tät dialog med scenograf, kostymör och maskör får att finna hudfärger och nyanser, och skapa en genomgående färgskala för föreställningen.

Suzanne beskriver Torkel:

– Torkel är unik i hur han följer repetitionsprocessen och han vet hur att berätta med ljus. Jag har nog inte tidigare stött på en så detaljerad ljussättare. Det kan se enkelt ut men ujujuj så mycket jobb han lägger ner.

Med Annika talar jag också om intressanta processer kring val och utformning av rollernas scenkläder. Scenkläder kan vara, eller är det nästan alltid, något känsligt och personligt. Och Annika säger att det både är otroligt intressant och logiskt att det är känsligt. Människan, skådespelaren, rollen ska mötas och förenas. Annika beskriver vikten av att bilden som skådespelaren fått av sin roll, gjuts samman med vad kostymdesignern tänkt. 

– Det är otroligt viktigt därför de står på scenen och bygger upp rollen på plats. Sedan tillkommer känsligheter kring kropp och allt det mänskliga kring hur man känner sig, är bekväm eller obekväm med hur man ser ut och hur man rör sig. En mänsklig praktisk del och en konstnärlig del ska matchas samman.

Jag säger att det sannerligen låter svårt, och frågar om det är allra svårast i Annikas jobb?

– Att jobba med scenkläder är något nära och personligt. Jag är försiktig när jag talar med rollinnehavare; försöker känna in personen men samtidigt vara tydlig med att vi provar, vi samtalar, vi letar oss fram. Samtalen kan vara känsliga. Jag behöver vara inkännande.

Du behöver också ha auktoritet, säger jag. 

– Absolut! Det dämpar ofta oro hos skådespelaren. Att jag är, eller kan vara, tydlig och bestämd är ett måste. Övertalandets konst i bra balans!

Min näst sista fråga till Suzanne gäller hur hon handskas med sina starka estetiska idéer gentemot sina medarbetare: hur mycket styr du respektive hur mycket lämnar du över till ditt konstnärliga team?

–  Jag litar väldigt på att mina medarbetare förstår vad jag säger. Bilderna strömmar in i min mobil från dem, jag går in i verkstaden och kollar tyger och provningar. Det är säkert mycket mer samarbete i direktkontakt än vad jag minns. De visar mig och jag säger ja eller nej. De visar mig alternativ som de står emellan: vill du ha det eller det? Jag har lätt att säga ja eller nej snabbt. 

Suzannes raska beslutsförmåga känner jag väl igen och jag tror att det gör Suzanne tacksam att samarbeta med. Beslut går raskt fram.

Slutligen frågar jag Suzanne vilken roll det spelar för de estetiska valen att det är en barnföreställning?

– Inte ett smack skulle jag vilja säga men då ljuger jag säkert. 

Gör inte det, svarar jag. Försök att inte ljuga.

– Det skulle vara att jag..

Suzanne tvekar sällan inför en fråga och jag försöker hjälpa till:

- Jag vet ju att ambitionsnivån är densamma oavsett publikens ålder. Men om du förfinar ditt svar?

– Den vuxna publiken är inte intresserad av interaktion, vilket vi har i den här föreställningen. Barnpubliken behöver sådana hål i föreställningen. De behöver och tar till vara interaktioner direkt med ensemblen. Det är en skillnad som är beroende av publikens ålder.

Affischerna (porträtt i naturlig storlek med hål för ett ansikte att kika ut) tror jag barn tycker är det läskigaste i föreställningen. De ser deformerade kroppar avbildade och skådespelarna sticker ut sina ansikten genom ett hål. Det är ruggigt för barnpubliken. Jag vet att de kommer att tycka att det är läskigt och spännande, härligt.

Tror du att du haft dem med om det vore en vuxenföreställning, frågar jag? 

– Kanske inte.

Suzanne funderar vidare att meningen med affischerna, som är reklam för familjen Keatons nedlagda cirkusshow tillsammans med utbrytarkungen Houdini, är att förklara för barnpubliken att dessa kände varandra, och har ett gemensamt förflutet. 

– Det är något som jag förtydligat. Så ett inslag av att förtydliga kan vara en skillnad, ja. Men jag behöver egentligen aldrig förtydliga för en barnpublik därför de skapar sina egna förståelser. Det var kanske jag själv som behövde göra ett förtydligande att de har träffats. 

Ann-Sofie Bárány, Stockholm, 22 juni 2021

Bilderna:
Teckning "I hu´vet på Unga Klara" av Suzanne Osten.
Föreställningsbilderna är tagna av fotograf Sara P Borgström.
Övriga färgbilder är tagna av Annika Tosti och Ann-Sofie Bárány.

Bild av Ann-Sofie Bárány. Foto: Ingrid Borggren. Form: Parasto Backman.

Kortfilmerna nedan är filmade av Ann-Sofie Bárány.

Läs KRÖNIKA l av Ann-Sofie Bárány här.

Läs KRÖNIKA ll av Ann-Sofie Bárány här.

Läs krönika lll av Ann-Sofie Bárány här.

Läs krönika IV av Ann-Sofie Bárány här.

--------------------------------------

BUSTER KEATON PÅ MÅNEN:

Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari, Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.

Av Gunilla Linn Persson Regi Suzanne Osten Dramaturg Erik Uddenberg Scenografi Rikke Juellund och Annika Tosti Kostymdesign Annika Tosti Maskdesign Linda Gonçalves Musik Maria Johansson Josephsson Ljusdesign Torkel Blomkvist Koreografi Rickard Hasslinger Ljuddesign Robin af Ekenstam Regiassistent Josefin Wulff Attributmakare Sofia Andersson Grafisk design Studio Parasto Backman Processforskare Ann-Sofie Bárány Repetitionsobservatör Rasmus Lindgren (Backa Teater) Förlag Teater & Musik

Buster Keaton på månen har premiär 20 augusti 2021.

Läs mer och boka biljett här.