Blogg

Unga Klara 35 år bloggar om livet, kärleken, döden, teatern och uppfostran.

Unga Klara har påbörjat ett treårigt projekt kring uppfostran. Med anledning av detta gästbloggar barn, ungdomar & föräldrar på Unga Klaras blogg med tankar, inlägg och åsikter om Uppfostran.

Vill du också bidra med en text till vår blogg? Maila din text till info (at) ungaklara (dot) se (det går bra att vara anonym).

Tankar kring uppfostran del 4.

Allt var rätt så bra. Fyra barn och så 1 mamma och 1 pappa. Och mamman hade ett väldigt roligt jobb, men som tyvärr inte inbringade pengar och pappan hade ett nästan, men bara nästan lika kul jobb som inbringade lite mer pengar. Och de var lite panka och hade en liten fyra i söderförort, men det var värt det eftersom de hade långa sommarlov och jullov och väldigt mycket tid för varandra alla sex.
Jag vet inte om det var så harmoniskt, men det var väldigt levande och varmt och högt i tak för barnen.

När de yngsta barnen, tvillingflickorna var precis 5 månader blev min man, pappan gul som en citron. Hans ögonvitor var inte längre vita, de var just citrongula och han ringde akuten på SÖS. Dagen före midsommar kom beskedet – gallgångscancer.
Jag skrev i min anteckningsbok- om ett år är Micke död.
Vad gör man när det knakar?
Hur är man förälder när man själv vill vara ett barn?
Hur löser vi konflikter?
Hur löser vi konflikter som inte handlar om att ta på sig overallen, hur länge man får sitta vid facebook när man är 14, när det är läge att stänga av disneychannel?
Hur står vi ut själva när vi inte står ut? Och hur står vi ut med våra barns smärta?
När tröttheten är förlamande och påfrestningen för stor för ens hjärna och hjärtat håller på att slitas sönder?
Hur är man en bra förälder?
Min äldsta dotter är snart 14 och min son 10 och under dessa år har jag funderat, reflekterat, läst, begrundat, men mest har jag nog ”bara varit” med barnen. Vi har varit tillsammans. Och så har vi pratat, pratat, pratat och nött och provat på.
Och gjort roliga grejer.
Hur är man en bra förälder?
Och jag har trott att jag är en tillräckligt bra förälder.
Okej. Bra på en del, men mindre bra på annat.
Hur är man en dålig förälder?
Om man inte håller på med straff, aga, förnedring, kränkning, skamvrå så där rakt på, utan när man ser att – det här står jag inte för, nu tar jag för hårt i min 2-årings arm och nu ryter jag och hotar om datorförbud fjorton gånger på en vecka.
- Det blir datorförbud i 2 år, hör jag min egen röst
- Du bara säger sånt, men det är bara sånt du säger när du är arg-arg, det blir aldrig så, säger 14-åringen och ligger kvar med datorn på magen och låter rätt nöjd.

När livet rullar på och saker fungerar och solen går upp på morgonen och man bråkar om en skitsak och ALLA bråkar alldeles för mycket, för alla är skittrötta, men sen sitter vi där vid middagen och snackar om dagen och orden hoppar och det är kul och förlåt att jag var sur och förlåt jag lovar faktiskt att jag ska plocka ihop min smutstvätt och det är ok att det är lite joxigt. Det är ju inte så jävla lätt att leva ihop sex envisa människor. Och alla är så viljestarka och roliga att vara med!

Men efter ett år dog han. Och barnen och jag satt och höll hans händer när han dog och tanken svindlade.
De såg sin pappa dö. De kände hans sista andetag och var med när sjuksystern tog hans puls och sa
- Klockan är 14,02, nu är han död. Och hon släppte hans hand.

Hur är man en dålig förälder?
När man vet och känner i hela sin kropp att det brister och att tålamod och lek- bara tanken på lek känns utopisk- vad gör man då?
När man inte kan hitta de sinnrika lösningarna, som min vän som tar overallen under vagnen och går ut med barnet hand i hand och känner på kylan och tillsammans hittar de en lösning och ett sätt. Och det är bra.

Men när det river och sliter och sorgen kommer farande som en våg, som ett svart moln och drar fram som en tornado med oss, hur är man då en bra förälder?
När stressen inte handlar om att man jobbar för mycket, men stressen handlar om att det finns så många behov, så många sår, så mycket  sorg för en enda människa att ta hand om och handskas med.
När sonen säger första dagen för terminen, åtta veckor efter sin pappas död om lärarna på skolan:
- Jag vill att de ska se på mig och säga att de är ledsna för min skull.
 De kan säga så där:
- Jag beklagar sorgen.
Han är tio år och säger att vuxna låtsas som ingenting har hänt.

Hon är 14 år och väger på stolen under utvecklingssamtalet i skolan, spänner blicken i mentorn och säger:
- Det känns skitkonstigt att alla ska låtsas som om ingenting har hänt, som om allt är bra nu. Det är bara nio månader sedan  Micke dog. Det är inte över.

De är ju i förhållande till de närmsta som man är skala 1:1. Det är där det måste vara.

Jag känner mig utanför.
Rena polarn & pyretkläder till barnen, bostadsrätt på söder, cupcakes, vindsvåning, blogg, livspussel, projekt och projekt, rutavdrag och rotavdrag. Jag tillhör ju inte det. Kan man dra av något om man inte har några pengar? Och inte äger något? När man är en pank, okänd och rätt medioker konstnär- helt oglamourös.
Och förberedelser som man kan ägna sig åt. Gör ensamstående mammor det?

Och så ligger jag där på soffan i analysen,( tack gode gud att nån gubbpajsare kom på det där med analys. …) och badar i självömkan och tårar över vilken jävla usel förälder jag är och dessutom ryter jag till min analytiker att sluta upp med att försvara mig mot mig själv och tonen hårdnar mellan oss och jag nästan skriker till henne:
- Jag är en dålig förälder! Sluta ta mig i försvar!
Och hennes röst är kall, hon är märkbart irriterad, jag har aldrig hört henne så här:
- Om du tänker att jag ska kritisera dig för hur du tar hand om dina barn, så säger jag nej. Det gör du så bra själv.
- Du står på perrongen. Det är inte lätt nu, men du står på perrongen och det vet dem och det känner dem, säger analytikern.
Sedan är tiden slut för idag, vi skakar hand och jag går ut och stänger dörren efter mig.

På dagisgården sitter två leriga 2-åringar på trappan och tjoar när jag kommer.
I vagnen på väg hem upprepar Carla gång efter annan med hög röst:
- Carla bestämmer, Carla bestämmer, bestämmer Carla!

Tankar kring uppfostran del 3

Jag har tänkt mycket på skam sen jag såg föreställningen.

Att leva nära små barn är att ingå i en strömvirvel – som ger stor glädje och närvaro men som också väcker minnen, närmast fysiska. Att våga befinna sig där är att vara i en stor känslighet.

Jag ser min lilla son möta människor. ”Jag är lite `flyg´mamma” säger han ofta. Vän av ordning säger då genast, ”du menar Blyg va, Blyg, är du Blyg?” Då är det tvärstopp.

Annars är han ´Flyg´ i några minuter, sen är leken igång, om han blir bemött. Mött är kanske rätt ord. Ett leende, en inbjudan till att titta runt, en person som sätter sig på ner och ger honom ett möte i ögonhöjd. Tid.

Andra gånger visar han hur bra han kan räkna. ”1,2,3,4,5,7,9,12,29,28,15! ” Med ett stort leende och  
tillfredställelse. Vissa personer kan inte låta bli att rätta och låta honom exakt hur det ska låta hur man räknar till 30. Inte för att det är kul att räkna utan för att man ska räkna Rätt om man räknar.

Ofta ser jag, möter jag, situationer om innehåller skam. En liten person på väg att formas, som smakar på trotsen som avklarad ska göra honom till en empatisk människa, blir överhöljd av Uppfostran, Förmaningar och Förhållningsorder. En litet barn- inte längre en bebis- utan precis bliven ett barn ska tillrättavisas av alla. Det verkar vara lagen.

Nån presidentfru i USA sa: It takes a village to raise child. I betydelsen att det behövs människor för att fostra ett barn – ett samhälle – så håller jag med. Men just nu verkar det populärt att  Alla ska Uppfostra. Det viktigt att Alla säger ifrån om lillasyster får en knuff, om glaset spildes, om legot hamnade i Fel Låda och Den Där och Den och Den får man Inte röra. Vuxna skvallrar på barn men visar inte hur man gör istället. Resultatet blir skam. Jag gör fel, hela tiden. Alla i rummet ser när jag gör Fel. Alla hör att jag gör fel. Hela tiden.

Jag säger ingenting offentligt längre. Eftersom jag såg rodnaden skölja över hans ansikte och tårarna och kände igen det i mig själv.  
Nu tar jag honom med mig till ett annat rum och säger: ”Nu har vi gäster. Dom är hos oss en stund. När dom är här så får ni dela på sakerna. Så är det.” När det har landat så går vi ut igen och jag låtsas som ingenting.

Att vara tillsammans med, att visa hur man gör här i världen, visa hur man smeker istället för att slå, dricker utan att spilla, att tillsammans lägga Legot i rätt låda efter avslutad lek är ovanligt. Att kunna Visa utan att med pedagogisk ambition Uppfostra. Hur ofta ser du det?

Jag har en nära vän med ensamt ansvar för flera barn i olika åldrar.  Jag hör henne ofta svara sina små med förvånad min: Hoppsan! Ojsan!  Sen är det tyst en stund. ”Hoppsan, Ojsan” gör att det finns en 
markering att något hänt, blev det tokigt, kan det plockas upp?  Framförallt ger det henne en stund att reagera, hinna med att tänka om det var ännu en lek ”men nu får nog mjölkflaskan flyga bort till diskbänken en stund när den spiller så mycket” eller om det var dags för ett tydligt och bestämt Stopp. En tankestund för både vuxen och barn.

Vi vuxna har alla mött chefer/arbetsledare/ansvariga som utsatt oss för skam. Sånt bränner länge i kroppen. Att bli offentligt sågad, tillsagd, Uppfostrad, Tillrättavisad bränner länge i skinnet för dom allra flesta. Tänk dig att stå i ett rum, utföra en handling och att flera personer som du beundrar tillsammans tillrättavisar dig grundligt, upprepat och Uppfostrande. Inför dom andra. Känns det bra?

En kille i föreställningen säger till sin lärare, ungefär: ”du tror att jag är annorlunda än dig men det är jag inte. Jag är som dig”.  Samma sak gäller för treåringar.

Tankar kring Uppfostran del 2
”De säger att de förstår en, men man vet att de inte gör det.”

”Jag älskar mina föräldrar mest av allt på hela Jorden.”

”Min pappa slår mig ibland. Men han gör det inte för att han inte älskar mig. Han gör det för att jag har gjort något. I England, där han kommer ifrån, slår alla föräldrar sina barn.”

”Datorförbud. Det som vår tids aga.”

Röster från barn och ungdomar som deltar i Unga Klaras uppfostransprojekt

Tankar kring Uppfostran del 1
Hej kära,
En pågående fundering jag har är just den om barnuppfostran. Just eftersom jag befinner mig mitt i en 1 årings forskarlust och en snart 3 åring som börjar nosa på trotsens – vad händer om jag inte sover, äter, klär på mig etc – så snurrar tankarna ständigt runt just detta.

Hur bemöta? Var går min gräns, vad blir en förnedring (om än så liten) vad Fungerar.
Ju mer jag tänker, läser och ser desto klarare är att det handlar om min egen föräldrauppfostran, inte lika mycket om deras!

Att Jag ska ha en strategi i bakfickan när det en januarimorgon plötsligt inte Behövs någon Overall och Vidar ska Kolla först. (Lösning – packa ner overall och stövlar i vagnen och vänligt erbjuda att gå ut och kolla först, för Gå ska vi ju ändå. Väl ute är det iskallt och han säger med tårar i ögonen: ”mamma det är så kallt så man gråter” och då rart svara utan Uppfostran i rösten: ja det är iskallt vilken tur att Du tog med overallen. Varpå overall åker på snabbt som tusan och den unge mannen är nöjd och stolt för att Han kom på att ta med overall.) Alla nöjda.

Varje dag är ju tusen sådana situationer och i 99% där det blir konflikt som urartar så var det jag som stod oförberedd eller var stressad.

Så många talar idag om att säga ifrån och att nej är viktigt men jag läser sällan om vad vi ska Ha våra barn till. I mitt medelklassreservat Kungsholmen så är alla barn mätta men har också en helt ny utstyrsel från Polarn och Pyret från topp till tå. Ofta känns det viktigaste att barnen alltid har nya kläder, snygga moderiktiga kläder, helt fläckfria. Och att dom ska Leka. På föräldramöten i förskolan talas det om gränser, trots och om program, redan nu!. Inte om vad dom faktiskt klarar av att göra hemma och vill vara med och lära sig.

Min linje nu är att att alla ska känna att dom behövs. Har en uppgift. När det blir trassligt och grälsjukt hemma så dammsuger vi hallen oerhört noga. Det funkar alltid! Eller så så steker vi köttbullar och Vidar får sköta både att lägga i varm panna och sköta stekspaden, lagom farligt och läskigt. Och så har ju han fixat maten till alla! (Risken att låta som Reinfeldt får jag ta – det enda som stämmer i Arbetslinjen är ju just detta att alla behöver en uppgift, en delaktighet men jag tror i övrigt på ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” = bra barnliv!) Laura dominerar diskmaskinen med passion just nu, om nån annan kommer i närheten av besticklådan så skriker hon rakt ut! Det är hennes Uppgift att räcka oss besticken så dom kommer upp i lådan.

Jag vill inte glorifiera barnarbete på något sätt, den gamla världen var hård och sträng mot små barn. Men jag blir arg när jag läser om förskolebarn som 3! år gamla får Betalt för att ”Hjälpa till” med mat och städning, nån slags mini RUT! När alla som lever tillsammans i en familj borde hjälpas åt efter förmåga med det som behöver göras. Det andra är en slags hemkapitalism som jag inte förstår.

Och vad finns kvar om all städning, plock, tvätt ska utföras mot betalning som en Tjänst. Vad ska vi ha våra barn till om dom inte får delta och få lära sig hur man gör i livet? Leka och fika och titta på film? Älska oss? En slags permanent vaccation tills dom börjar skolan och slås i huvudet av betyg?

Det upprör mig att det fokuseras så mycket på perioder och klagas på trots etc dvs på Barnen som ju egentligen bara följer en naturligt utvecklingslinje och så lite om hur jag som förälder gör för att Lära dom hur man gör i arbetet med livet. I affären, med det vardagliga hemma och sen ute i världen. Och så blir jag så trött på ytan, kläderna, barnvagnarna, tillbehör som om hela stan drog runt med en bunt chihuauas… (jag vet att det är vår nya tid och våra nya pengar men samtidigt måste alla jobba järnet för att klara ekonomin samtidigt som dom har en 1,5 åring. Saker, bilar, saker. Hur blev det så?)

Jag menar verkligen inte att moralisera, jag tror ärligt att föräldrar generellt gör allt dom kan för sina barn och älskar så det knakar – men på vägen in i föräldralivet så ligger fokus så starkt på just älskandet/saker och mindre på vad hur vi ska visa och lära dom hur man gör här i vår värld.

Pust- en urladdning från blöjhögen.

Redan 2005 förekom den feministiske polischefen Göran och hans sexuella dubbelliv på Unga Klaras scen…

Då, i Kabaret Underordning, lät det så här:

GÖRAN

Inte heller jag är skyddad av den lag jag är satt att skydda. I hemlighet. Har jag varit förföljd. I hela mitt liv. Det är det intressanta: ingen har vetat om att de har förföljt mig, och ändå har de gjort det. /—/ Jag har varit förföljd. Till och med av mig själv.